Igår genomsökte jag halva Århus i jakt på ostdipp. Needless to say var den inte till mig. Hoppas vederbörande blir glad.
Snarare än misstänksam, irriterad, förnärmad...
Och det är ju sant. Självklart är det också för att jag vill att vederbörande ska tycka om mig, och för att jag vill känna mig nyttig.
Min knapp med texten \"imagine peace\" ska nu komma till större användning. Jag fick den på kvinnomuséet för länge sedan. På tal om det är jag jämfört med min omgivning, som innehåller ett antal honkönade, en überfeminist.
Inget jag säger spelar någon roll. Orden bara rinner av.
Det enda som kan rädda mig nu är drömmar, som t.ex. den att det som beskrivits i föregående inlägget faktiskt betyder något.
Vet inte exakt vad. Bara något.
Imorse när jag kom till jobbet så gick jag och köpte en tandborste.
bokstäverna har ingen kraft, de äro obegripliga och lätta att radera.
\"the long version\". hennes ord ekar så underbart. låt dem aldrig sluta.
Idag gjorde vi en utflykt till Samsø. Där gick vi runt i världens
största labyrint. Nedan ses Claudio i labyrinten.
Idag var jag bortbjuden på lunch hemma hos Manuel och Aline i Risskov. Vi var totalt sex personer och av väldigt varierande nationalitet. Efter den goda maten gick vi en sväng i Risskov-skogen (en av de få riktiga skogarna häromkring), ner till stranden, och slog oss ned på gräset i skuggan. Det fanns utmärkta klätterträd, och även om jag knappast var lämpligt klädd så kunde jag inte låta bli att ge mig upp i dem.
Alla utom Mirka och Manuel träffade jag för första gången i torsdags på Sherlock Holmes - en pub med trevlig livemusik (kvällen ifråga var det Lorna Bracewell) men dessvärre utan mjölk. Århus är mycket finare om natten.
Däremellan, i fredags, var jag på teater tillsammans med Gabi och två bekanta till honom. Aarhus International Theatre Company uppförde The Maids. Det var imponerande och uppfriskande annorlunda - inte alls så svårbegripligt som jag befarat.
Resan gick som planerat fram till Livorno, där det sista tåget till Castiglioncello var inställt. Att få tag på en taxi visade sig vara svårt, men jag var åtminstone inte ensam i den situationen. Taxin körde 75 km/h på snirkliga 50-vägar, föraren hade stora problem med att hitta hotellet, och när jag skulle betala råkade jag av misstag pruta ner priset med 2 euro.
Väl framme vid hotellet gav de mig av okänd anledning ett eget dubbelrum med dubbelsäng plus extrasäng. Jag var för trött för att fråga varför och somnade istället i den stora sängen.
Det fanns även en stor spegel.
Utomhus fanns stora kottar.
En ödla: 1 2 3 4 5
Själva konferensen hölls på en slott: 1 2 3 4 5 6 Det var väldigt fint, men inte särskilt praktiskt.
Medelhavet var ett stenkast från hotellet. Vid vattnet fanns en massa stenar man kunde klättra på (kastade från hotellet?). Det tycker jag om.
Presentationen gick utmärkt, jag fick flest frågor av alla.
Resultatet av gårdagens Juniorklubb-match i fotboll blev 9 mål till
dansklaget och 6 mål till utlänningarna, varav två gjordes av undertecknad (mål, alltså).
Vi spelade 4 x 20 minuter. Jag blev förvånad över hur jobbigt det var, och framförallt insåg jag hur länge sedan det var jag ansträngde mig så intensivt så länge. Att springa till bussen/tåget med tung ryggsäck eller genomföra ett långdraget (men passionerat) samlag i missionärsställning ger trots allt ändå inte riktigt samma utmattningskänsla som en dryg timmes kors-och-tvärs-springande.
Men skön är den. Utmattningen, alltså. Träningsvärken idag är dock mindre skön.
Det räcker tydligen med två år, då jag redan är medborgare i ett nordiskt land.
Jag klarade kunskapstestet om Danmark som krävs för att bli medborgare. Nu behöver jag bara bo här i nio år, låta bli att begå grova brott och sen klara ett språktest.
På Skat:
- Hello. Is English OK?
- No, this is Denmark, and in Denmark WE SPEAK DANISH!
Mitt skojfriska motargument om att deras könummerlappar ju var skrivna på engelska vann inget gehör, men till slut fick jag i alla fall prata med en polyglot, som vänligt försäkrade mig om att de var, i praktiken, ointresserade av min obetydliga svenska kapitalinkomst.
Bra sak 1: Jag har klurat ut hur man kollar på TV (läs: Simpsons) på fikarummets projektor.
Bra sak 2: SJ är generösa med sin restidsersättning. SEK 524 drygar ut reskassan.
Bra sak 3: Min bacillskräck har besegrats, av min hunger och/eller snålhet! Hur kan man annars förklara att jag äter en överbliven tårtbit från något okänt möte? (Det kan ju t.ex. ha varit danska lepra-föreningen som hyrt in sig i våra lokaler.)
Bra sak 4: I övermorgon bär det av till fäderneslandet.
Idag har jag kramat inte mindre än två (2) killar. När det dessutom är så här underbart soligt och varmt, så blir man ju på riktigt glatt humör. Dessutom har jag fyndat: 600g toastbröd för 3 kr och nudlar för 1 kr per paket. Jag tjänar visserligen rätt fett med pengar, men jag lever ändå mer sparsamt än någonsin. Det känns liksom inte bra att slösa, ävem om det ibland vore smart att göra det.
Nu blir det marmeladorgie!
Här är ett litet problem som jag knåpade ihop någon gång för längesedan.
Det ser ut som ett spel, men det är det inte.
Titeln är ett felmeddelande jag fick när jag höll på med frunk, som är franks hårdvara med ett nedstrippat DamnSmallLinux som OS. Hela systemet körs från initrd:n helt i RAM efter att det bootats från USB-minne.
En engelsk ekorre:
En jylländsk fågel:
En svensk människa:
På ett Aktuellt-inslag igår visades ett foto i bakgrunden med texten \"GNU General Public Licence\" under.
Efter en underbar vecka har hon åkt tillbaka. Det känns väldigt tyst
och tomt nu, men jag gläds åt alla trevliga minnen. Det enda smolket i
bägaren har varit min förkylning. Lyckligtvis är det sällan jag är
sjuk, men timingen kunde ju knappast ha varit sämre.
Emma har dock tagit väl hand om mig. Hon läste upp ett par noveller för sjuklingen,
och till nästa gång vi ses har jag i uppdrag att förbereda ett
gengäldande.
Vi har spenderat påtagligt mer tid i köket än jag själv brukar göra. Det är
förmodligen hälsosamt. Vi har gjort varma mackor och ätit (notera verbbytet) inbakt lax
med spenat. Jag har nu köpt franskbröd som jag ämnar rosta, i
ett försök att upprätthålla den ökade köksfrekventeringen.
En annan hälsosam sak är väl att jag ämnar börja borsta tänderna även
om morgonen, som brukligt är. Jag har tidigare varit tveksam, då jag resonerat som så
att man ändå snart ska äta igen, men nu har en liten fink övertygat
mig om rekommendationernas validitet. Om jag ska vara ärlig, så är det
väl snarare min lättja som hitintills spelat nyckelrollen vid beslutsfattandet i
denna fråga, då jag ju annars oftast är (för?) mån om att följa allehanda
regler/standarder.
Varför måste hon åka? Vi borde ju spela en till match bordsfotboll...
På jobbet finns ett pingisbord vid vilket jag brukar idka såväl ping som pong med mina arbetskamrater. Det är väldigt roligt, och känner mig rätt bra i förhållande till hur aldrig jag brukar spela.
Emellanåt så jobbar jag också. Just nu lägger vi sista handen vid ett papper till WADS. En trevlig algoritm för en enkel typ av oändliga spel med en körtid som är perverst nära linjär.
Den andra komponenten är ju undervisning, och det har börjat bra. Som alltid är det dock svårt att få några större mängder input från eleverna. Det är därför också svårt att helt avfärda rädslan om att flertalet kanske fortfarande inte har den blekaste aning om vad ett maximalt flöde är.
Väl hemma efter en jobbdag brukar jag prata med min älskling på ICQ. Tänk, snart är det torsdag! (=> Stockholm) Att träffa henne oftare/längre känns verkligen som en topp-prioritet. På något vis måste det gå att ordna.
Veckans språkfråga är: Varför heter det \"varför\" och inte \"vadför\"?
Kanske borde jag slänga in lite random-åsikter här ibland... T.ex. tycker jag att Schyman skämmer ut Republikanska föreningen med sitt Pippi på enkronan-förslag. Självklart ska kungen bort, men en barnboksfigur på ett mynt tycker jag för tankarna till leksakspengar. Om man nu verkligen måste ha ett ansikte på mynten kan man väl i så fall ta Astrid Lindgren istället. Personligen skulle jag dock föredra ansiktslösa mynt med hål i mitten (som 1- och 2-kronorna här i Danmark). När man samlat på sig femtioelva enkronor och vill handla upp dem kan man då trä dem på ett snöre, vilket underlättar \"doseringen\" avsevärt.
Nämen... vem trodde att det kunde kännas så här? Jag är liksom glad. Glad för Emmavännen, glad för mitt jobb, och för att jag lyckades höja sängen 3 cm för att få in frank. Och för att solroskärnor är både billigt, nyttigt och gott!
Nästa vecka är det äntligen dags att börja undervisa. Kursen heter "Optimering", och även om den är tämligen grundläggande så känns det bäst att friska upp sina gamla kunskaper så att de sitter i fingerspetsarna. En tretimmarslektion varje onsdag.
Idag har jag lekt med frank, som består av delar av min Uppsala-dator som jag fraktade hit. Han har varken chassi eller skärm, men däremot gott om nätverkskort. Han startas genom att man för ihop två små sladdar som jag har fäst vid jumper-pinnarna. För att få honom lite kallare och tystare (tanken är väl att han ska hamna under min säng eller annan lämplig plats) så underklockade jag honom från 1.4 GHz till 1.0 GHz.
Jag känner mig en smula duktig som lyckats sätta upp hemmanätverk med masquerading och allt möjligt. Jag har visserligen inget behov av det, men det är synnerligen lärorikt.
De har många mjölksorter här i Danmark. Jag ämnar prova alla i något slags uttömmande test med betygsättning m.m.
Tidens läkande kraft lyser med sin frånvaro.
